|
Artens utseende är väl för alla så
välbekant att någon närmare beskrivning inte behövs. Färgbilden
visar ett par av rasen O.m. caniceps, Hartlaubsiska, med hanen
till vänster. Normalt kan man skilja på könen genom den
”pärlkedja” honan har på bröstet. Denna saknas dock hos några
arter från Ost- och Sydafrika.
Mosambiksiskan förekommer i nästan hela
Afrika söder om Sahara. Den finns i flera raser som i utseende
skiljer sig väldigt lite från varandra. Storleken kan variera
mellan ca 10,5 till 12 cm. Den vanligaste rasen hos oss är
Hartlaubsiskan, som skiljer sig från nominantrasen genom att ha
grå hjässa i stället för olivgrön.
Mosambiksiskan är en fågel som förekommit
och odlats hos svenska fågelhållare sedan 1800-talet. Den är,
tillsammans med kanariefågeln och ädelsångaren, en av våra små
storsångare, som man ofta hade en ensam hane av för sångens
skull. Även honan sjunger, men inte på långa vägar så kraftfullt
som hanen.
Denna art hör till de s.k. hirssiskorna,
vars foder huvudsakligen utgörs av ”mjölfrön”, d.v.s. hirs av
olika slag. Detta foder bör kompletteras med ogräsfrö. Grott frö
och grönfoder äts med stor begärlighet.
Mosambiksiskan är en rörlig fågel som vill
ha ordentligt tilltagna flygutrymmen. En bur med 80 cm längd
måste betraktas som ett absolut minimum. Det är en mycket härdig
fågel som trivs alldeles utmärkt i en utomhusvoljär under
sommarmånaderna. Här livnär de sig också på insekter som de
fångar samt av blad och knoppar från buskar och växter.
I en välplanterad utomhusvoljär eller för
sig själva i en häckbur är det inte svårt att få ungar av denna
art. De 3-4 äggen ruvas ca 13 dagar. Lämpligt uppmatningsfoder
är grott frö, äggfoder och grönt samt, om fåglarna tar det,
animaliskt foder i form av vita mygglarver, myrägg och liknande.
20 dagar gamla lämnar ungarna boet. De
liknar då honan och även hanungarna har pärlkedja på halsen.
Efter 4-5 veckor är det tillrådligt att ta bort ungarna från
föräldrarna då det annars är risk att dessa jagar och dödar sina
ungar.
Mosambiksiskor är mycket aggressiva mot
alla andra fåglar inom samma släkte. Man kan aldrig ha mer än
ett par i en voljär, oavsett hur stor denna är. Man kan inte
heller ha den tillsammans med närbesläktade arter som t.ex.
ädelsångare. Blodiga slagsmål som slutar med döden för endera
parten kommer då att bli följden.
Enligt erfarenheter från viss tyska odlare
skall man vid häckning inte ens ha mosambiksiskor inom hörhåll
från varandra. Hanarna måste då imponera på varandra och hävda
sina revir i stället för att genomföra häckningen. Följden blir
att äggen som läggs blir helt eller delvis
obefruktade.Mosambiksiskan mår bra av att övervintras svalt och
på torrt frö och med endast 10 timmars ljus per dag.
Sammantaget kan sägas att Mosambiksiskan är
en livlig, relativt lätthäckad fågel med en strålande sång som
kan rekommenderas inte bara till den, som just har börjat med
praktfinkar.
För övrigt anser jag att alla fåglar skall
ringmärkas.
|
Hem.JPG)