Tukaner- Sydamerikas karaktärsfåglar

Publicerad i Fågelhobby nr 4 2005

Av: Bengt Larsson, MBF
Foto: Bengt Larsson, MBF

Jag kan inte påminna mig några tydligare och mer kända karaktärsfåglar för Sydamerika än tukanerna. Möjligtvis arorna eller kolibrierna. I alla resekataloger för tropiska Amerika finns det bilder på tukaner. Trots det finns det mycket lite skrivet om tukaner, både i naturen och i bur. Beskrivningarna av arterna har varit dåliga och ofullständiga. Detta tillsammans med att de är en ny positiv upplevelse för mig i min fågelhållning sedan sex år, fick mig att skriva den här artikeln. Jag hänvisar till Handbook of the Birds of the World, HBW, vol. 7, Lynx Publ. när det gäller detaljerade artbeskrivningar och utbredningar.

Systematik

Tukaners systematik är komplicerad och de utseendemässiga gränserna mellan många arter är otydlig och en rad flytande övergångsformer finns. Jag följer HBWs val av systematik.  Det finns 29 arter tukaner av sex släkten (enl. HBW vol 7, där alla arter och de flesta underarter är illustrerade). De är fördelade på äkta tukaner Ramphastos, sju arter, smaragdarassarier Aulacorynchus, fem arter, gulörade arassarier Selenidera, fem arter, gulbukade arassarier Pteroglossus, sju arter, bergstukaner Andigena, fyra arter, och saffranstukan Baillonius, en art.

Det har förekommit många teorier om tukanernas systematik, artbildning och släktskap. Tukanernas artbildning har ofta verkat som modell för den fylogenetiska artbildningsteorin och visar en mängd flytande övergångsformer över sitt stora utbredningsområde som är svåra att klassificera med andra vedertagna artbildningsteorier. Underarterna korsar sig i utbredningsgränserna och bildar svårbestämbara övergångsformer. Därav den historiska förbistringen i artbeskrivningarna också.
 

Utbredning och livsmiljö

Tukaner förekommer från södra Mexiko till Norra Argentina. Endast fyra arter förekommer i det relativt smala landområdet väster om Anderna och då inte längre ner än till norra Peru. De flesta lever i skog medan några som saffrans-, rödbröstade R. discolorus och jättetukanerna R. toco lever i utkanten av skogsmiljöer, floddalar och liknande mer öppna habitat. De förekommer vanligast i lågland men bergstukanerna och några arter smaragdarassarier, förekommer upp till 3700 möh i Bolivia, Peru, Ecuador och Colombia. Alla lever i det övre skikten av skogen och kommer sällan eller aldrig till marken.

Inga tukanarter anses hotade i naturen utom en, Aulacorhynchus huallagae, som lever i ett mycket begränsat område i Peru.
 

Form och färg

Tukaner av släktet Ramphastos är de största, mest spektakulära och välkända (265-860 g). De är alla glänsande svarta på mantel, vingar, rygg, stjärt och buk. Färgfälten är skarpt avgränsade på näbb, strupe, bröst, undergump och den kala ansiktshuden. De gröna arassarierna Aunacorynchus är alla smaragdgröna och tillhör de mindre arterna. Den gröna färgen förändras i fångenskap och blir turkos. Ett par arter är av mellanstorlek (110-262 g). De gulörade arassarierna Selenidera är unika eftersom alla arter har yttre könsskillnad. Hanarna är svarta på buksidan medan honorna är grå eller bruna. De har alla en omisskännlig gul öronfläck. De flesta hör till de mindre tukanerna (130-245 g). De gulbukade arassarierna Pteroglossus tillhör de näst mest kända tukanerna, de sk halsbandarassarierna. Flera arter visar könsskillnad i fjäderdräkten. Även om släktet tillhör mellanstorleken bland tukaner finns de två minsta arten i släktet (95-325 g). Bergstukanerna Andigena är mycket karaktäristiska och lever på alla på högre höjder och i kallare klimat än andra tukaner. De är mellanstora till stora (222-380 g).  Saffranstukanen är ensam i sitt släkte Baillonius och är karaktäristiskt gul till ockrafärgad (160 g). Alla arter kan variera stort i storlek och färgnyanser och det är inte rekommendabelt att använda storleken som könskaraktär, även om hanarna statistiskt sett är större än honorna. Upp till 30% i viktskillnad förekommer inom arterna. Näbben storlek är den säkraste könsskillnaden för de arter som inte har yttre könsskillnad men den är inte 100% säker. DNA- eller kirurgisk könsbestämning rekomenderas. De gula och röda färgerna bleks om fåglarna får fel foder eller inte får solljus och de klart gröna färgerna är mycket svåra att bibehålla i bur. Färgskiftningen går fort och redan vid första ruggningen kan gula fjädrar ersättas av vita eller blekt gula och gröna av blåaktiga under ogynnsamma förhållanden.

 

Näbb och föda
 

Den stora näbben är ihålig och är uppbyggd av en hornvävnad som bildar ett trådlikt, 3-dimensionellt fackverk i näbben och som gör den lätt och stark. De flesta arters näbb är mycket färggrann. När tukaner sover gömmer de näbben på ryggen under vingfjädrar och stjärtpennorna. Tukaner har en unik konstruktion av svanskotorna som gör att de kan vika stjärtpennorna 180° upp på ryggen. Frukt utgör huvudfödan och matsmältningsapparaten är typisk för fruktätare. Ingen kräva och kort tarmsystem. Tukannäbbens funktion har det spekulerats mycket i. Efter att ha korresponderat med erfaret fågelfolk som haft tukaner är jag övertygad att dess viktigaste funktion, bortsett från signaldetalj, är att fånga byten med. Ingen flygande fågel behöver en så lång näbb för att plocka bär från grenar. Näbben är ett effektivt instrument för att komma åt ägg och ungar i andra fåglars bon. Det finns många beskrivningar om hur tukaner angriper kolonier av pungstarar (Cacique) och sticker in näbben genom deras vävda, långa, hängande bon och tar ungar och ägg. Tukaner är sannolikt rovfåglar och fågeljägare till viss del. Något som jag själv fick erfara av misstag. En Goldies lori kom lös i mitt fågelrum då jag skulle göra bokontroll i deras voljär. Jag tänkte att jag motar in henne som vanligt när jag var klar. När jag hörde hennes skrik vände jag mig om och fick till min fasa se min kölnäbbade tukan R. sulphuratus sitta med den i näbben, hållande den i huvudet. Jag slängde mig skrikande in i nästa voljär och lyckades skrämma tukanen så att den släppte lorin innan den hann göra ”nackbrytarknycken”. Roy Nord i Göteborg berättar att han gav måsfinkar till sina Swainsonstukaner R. amiguus swainsonii. Andra beskriver hur de fångar mindre fåglar i luften som om de vore flugor för en flugsnappare. Mina kölnäbbade fångade, sittande på pinnen, vindruvor i luften som jag slängde till dem från flera meters håll. Jag har aldrig fått mina Ramphastos att ta syrsor (leker med, men äter inte), larver, möss eller musungar men har prövat med vaktelägg som de glatt tar.  
 

Tukaner som burfåglar

Tukaner är mycket trevliga fåglar att hålla om man ger dem tillräckligt med utrymme. De mindre arassarierna kan man hålla utmärkt parvis i en voljär på 1x2 m. Den bör vara 2 m hög för detta är fåglar som lever i trädens kronor och känner sig inte trygga i lägre burar. De större tukanerna bör man erbjuda rejäla utrymmen för de flyger gärna. 1,2x4 m är minimimått för de flesta och 2x 6 m för jättetukanen R. toco. Höjden skall vara minst 2,2 m, helst högre. Regeln, ju större desto bättre, gäller. Amerikanska uppfödare har visat bästa resultat i dessa utrymmen.

Tukaner är intelligenta och roliga, inte olika kråkfåglar, att studera och behöver lika mycket mentalt stimulerande miljö som en papegoja. Leksaker i form av bollar och rep eller en murken stubbe att bearbeta är att rekommendera. De är ju hackspettsläktingar. Inredningen skall vara rik på grenar och det är viktigt att det finns naturgrenar med små sidogrenar på så att de kan göra ren näbbens insida på. Det måste alltid finnas flygvolym. Ett problem med tukaner är att de är grälsjuka och det har hänt att artfränder har dödat varandra. Därför bör det alltid finnas låga sittpinnar så att en fågel som är underlägsen en burkamrat tillfälligt kan sitta på lägre ”rangplats”. Man bör även ha en snedställd skiva på botten mot burväggen så att en jagad fågel kan komma ur angriparens synfält. Skulle aggressionen fortsätta måste man skilja på fåglarna. Den vanligaste orsaken till strid är att hanen som kommit i häckkondition före honan. Det är inte att rekommendera att hålla tukaner med andra fåglar.

Utfodringen är enkel och bara något krävande. Det är viktigt med foderhygien med diskade skålar varje dag. Frisk tärnad frukt och bär av skilda slag tillsammans med ett torrt pelleterat foder med låg järnhalt. Mellan 60-80 ppm (mg/kg) järn (för innehållsdeklarationer, Ty: eisen, Eng: iron). Jag använder själv Versele-Lagas, Nutribird T16. Fodret ges i propotionerna 30% pellets/70% frukt färskt varje dag utan tillskott av vitaminer och mineraler. Hundfoder är bannlyst! Det är fel näringsbalans i för fruktätande fåglar (även för andra fåglar) och det innehåller mångdubbelt för mycket järn. Under häcktiden ger jag insekter, larver och rent kalk-fosfor-D3-vitamin-tillskott ett par gånger i veckan. Rent vatten för bad varje dag, för de älskar att bada, men dricker nästan ingenting på grund av det höga vätskeinnehållet i fruktfödan. Någon lukt från avföringen har jag inte upplevt. Den är så lös och smält att den bryts ner mycket snabbt. Ute och inne har jag barkmull och bokflis som suger upp vätskan. Dessa bottensubstrat är också något desinficerande. Jag gör rent en gång i månaden inne och en gång per säsong ute. Tukaner går sällan ner på marken om de inte måste. Fruktrester på burbotten måste tas bort dagligen. Det bör påpekas i sammanhanget att tukaner är enligt amerikanska uppfödare mycket känsliga, vissa säger att det är dödligt, för polypropenglykol som är ett mycket vanligt media i flytande mediciner för både intravenöst och oralt bruk.

När man skaffar en tukan skall man vara uppmärksam på följande: 1. Vilket foder har fågeln fått (låg järnhalt, god foderhygien). 2. Kolla att ögon, näbb, tunga och tår är oskadade. Det är de vanligaste skadorna på de grälsjuka tukanerna och kan med tiden orsaka problem för fågelns välbefinnande. En hel tunga är väsentlig eftersom den använder den för att hålla näbben ren på insidan. En bruten näbbdel kan lagas av en duktig veterinär.

Alla tukaner häckar i ihåliga stammar och honan lägger 2-4 ägg som båda ruvar i 16 dygn oavsett art och storlek. Ungarna kläcks nakna och får inga fjädrar eller dun förrän efter 25 dagar. De stannar i boet 45-50 dygn. Paret häckar ofta om igen direkt. De är inga balettdansöser precis och för att vara säker på att de inte trampar sönder äggen bör man hänga holken i 45° vinkel. En naturstam är att föredra men jag har brädholkar av 1 tumsplank, 700x200x200 mm. Varje år packar jag holken full med barkmull och murket trä som de med stor glädje och entusiasm slänger ut. Det tycks som om de ”går igång” på detta arbete. Det har finns ännu ingen lyckad häckning i Sverige av någon tukanart men bortsett från mina egna hade Skansen ägg på 60-taler efter rödbukad tukan (R. discolorus).

Eftersom jag hade ungar sent förra hösten höstas av mina Guyanaarassarier Selenidera culik, som tyvärr dog tre veckor gamla i den stränga oktoberkylan, hoppas jag kunna återkomma med en häckningsberättelse vid ett senare tillfälle. Årets säsong spolierades av flyttning och fågelhusbyggnation.