|
När min fru Eva hämtade mig vid
järnvägsstationen i Järpen, dit jag anlände efter två veckors
vistelse på Svalbard, berättade hon att antingen hade min
organisthona dött, eller så låg hon i en bokorg. Svalbard ja,
glaciärer och isberg, valrossar, isbjörnar och valar på nära
håll. Ljusa nätter i september. Helt fantastiskt. Men när jag
berättade för en bekant som jag träffade på tåget hem från
Norge, att jag varit på Svalbard, frågade han förvånat. ”Var
har du varit sa du”?.....”Varför då”? Ja, ja, alla kanske inte
intresserar sig för området kring 81:a breddgraden. Så nu tänker
jag fortsätta med att berätta om mina violblå organister (Euphonia
violacea) som i det vilda lever nära ekvatorn.
Den violblå organisten lever i tropiska och
subtropiska delar av Sydamerika, som Brasilien, Venezuela och
Surinam. Hanens översida är mörkt violblå. Undersida och pannan
är gul. Hanen har även ett tvärgående vitt band över vingen, som
syns när denna sträcks ut. Honan är brun, buken med en antydan
åt gult. Organisten är fruktätare som även äter en del insekter.
Hanen har en intressant sång, med ett stort
omfång av toner. Det låter som en flöjt inbäddad i ett
tjattrande ljud. När han spelar för honan, sjunger han,
samtidigt som han viftar våldsamt med vingarna, och det ser
väldigt skojigt ut. Båda fåglarna hjälps åt med bobygget. Ett
övertäckt bo med ett litet ingångshål på sidan. Honan ruvar
ensam i ca. 14 dagar, och båda fåglarna hjälps åt att mata
ungarna, som lämnar boet vid ca. tre veckors ålder.
Mina båda par har gått i varsin voljär (
l-h-b 2,3-2,5-1,7m) tillsammans med rödbenta och gulbenta
honungssugare. Voljärerna gränsar till varandra med en nätvägg.
Efter en tid började hanarna visa aggression mot varandra. Dom
slogs genom nätet, och lite senare var även honorna inblandade.
Det ena paret flyttades då till en vitrinbur, och lugnet
återföll. Framför allt fåglarna i voljären matade varandra ofta
genom att stöta upp födan.
Väl hemkommen från resan, såg jag att
voljärparet byggt i en övertäckt bokorg. Någon organisthona
syntes inte till. Endast hanen och ett par gulbenta. Men efter
ganska lång väntan, så var hon där på foderbordet. Hon åt
snabbt, uträttade nödvändiga behov, putsade några fjädrar, och
så snabbt in i boet igen. Nu hade jag alltså inte koll på när en
eventuell kläckning skulle ske, men det gällde att vara
förberedd med godtagbart foder i riklig mängd. Det jag hade att
tillgå, var det samma som mina turkosfåglar fick vid sin
häckning. Dvs. djupfrysta mygglarver och myrpuppor. Dessutom
levande nyömsade mjölmaskar. Blandade söta frukter. Kaktusfikon
är favoritfrukten. Nutribird -T16 (fruktpellets) uppblött i
honungsvatten är också mycket uppskattat. Även nektarlösning,
uppblött äggbröd och lite hårdkokt ägg. Dagligen
serveras alla mina fåglar insekter i någon form. Men den 22/9
äter dom ovanligt mycket insekter, och när honan lämnar boet för
att proviantera, så flyger hanen upp och sätter sig i
ingångshålet. Det är klart att det är matning som pågår!
Efter 20 dagar upptäcker jag en unge på
golvet. Den försöker ta sig upp på grenar, men kan inte greppa
med fötterna, som är missbildade, och ungen gick inte att rädda.
Paret gick igång igen, och den 7/11 var det
dags för ny kläckning. Nu hade jag ökat mängden av mineraler och
kalk. Använder bla. Nekton-MSA. Jag läste en artikel av
veterinär Cecilia Trägårdh i ”Fågelhobby” att för mycket protein
och brist på kalk när fågelungen växer, kan ge missbildad
benstomme.
26/11. En till synes helt frisk unge sitter
på en gren. Jag kunde genast se att det var en hane, för
handpennorna var blåsvarta och då den sträckte på vingen, såg
man ett tvärgående vitt band. Honorna däremot har bruna vingar.
Båda föräldrarna fortsätter att mata. Mängden insekter har
minskat vid matningen och fruktdieten har tagit över. Efter
mycket funderande fram och tillbaka , bestämmer jag mig för att
det får räcka med två kullar,(en unge får jag trots allt vara
nöjd med) och hoppas på gott resultat lite längre fram. Jag
avlägsnar bokorgen, men fåglarna hittar naturligtvis bomaterial.
Finns ju gott om i en planterad voljär.
Dom byggde i en ormbunke av det dom
hittade. Okey, sa jag, ni får ta en kull till då, och gav dom
mera bomaterial. Kokosfibrer, och så fodrade dom med tussar
rivna ur filtinlägg till kanariebon. Boet var klart på några få
dagar.
1/1-06. Båda fåglarna flyger till boet och
matar. Hanen var med och byggde boet, men var aldrig i boet
under ruvningstiden. Men nu är han där snabbt var gång honan
lämnar ungarna. Han går inte in i boet, utan matar hängande i
boöppningen.
Efter halva botiden kan jag höra ungarnas
tiggljud. Det låter som det skulle kunna vara mera än en unge.
21/1 kommer en unge ut i stora världen, och
dagen efter ytterligare tre stycken. Honan besöker snart boet
igen. Jag vill störa och påverka fåglarna så lite som möjligt,
tills ungarna äter själva, men sen åker bo och eventuellt
nylagda ägg ut, och de vuxna fåglarna kommer att flyttas till en
mindre bur utan häckningsmöjlighet för att få vila ut.
Det andra paret har under tiden haft en
kull med obefruktade ägg. Dom har nu nya, och synkroniserar sin
äggläggning med flerbarnsparet med bara någon dags skillnad. När
honorna ruvat en knapp vecka så kontrollerar jag äggen.
Obefruktat igen, medan det finns liv i voljäräggen. Nu river jag
voljärboet och flyttar över fyra ägg till det barnlösa paret,
som nu får chansen att bli fosterföräldrar. Dom lyckas också att
föda upp två stycken ungar.
En dag ser jag hanen äta på något mystiskt,
och när jag tittar lite närmare så ser jag att det är en
nykläckt unge. Jag förstod då att det samma tidigare inträffat
också i voljären, med den skillnaden att det då var honan som
var inblandad. Då kunde jag inte riktigt se att det skulle vara
en unge, men så här efteråt kan jag inte förstå vad det annars
skulle kunna varit. Av insekter matar detta par endast med
myrägg, medan voljärparet tog mygglarver och nyömsad mjölmask.
Det jag imponeras av är att fåglar med så
stor foderkonsumtion kan hålla så rent i boet. Det är
naturligtvis en överlevnadsfråga. Just på kanten till
boingången samlades en aning intorkade spillningsrester, medan
bohålan var ”kliniskt” ren. Jag har tyckt mig se att ungen
vänder baken mot boöppningen, och att de vuxna sväljer ungarnas
spillning. Organisten är en intressant och ganska vacker liten
fågel. Den är helt fredlig mot övriga burinvånare av andra
arter, men jag får hålla mina par åtskilda från varandra. Av de
sju ungarna blev könsfördelningen två hanar och fem honor. Några
stycken av dessa befinner sig nu i den sydamerikanska regnskogen
på Universeum i Göteborg.
Jag slutar här med att berätta att en till
mig nära vän, som beskådade fåglarna utbrast. ”Visst är dom
fina, men vad har du dom till?” Jag lät bli att svara på frågan.
Han hade ändå inte begripit. Men ni kära läsare. Ni förstår.
|
Hem.JPG)
.JPG)
.JPG)