Tankar kring


uppfödning av


honungssugare

 

Publicerad i Fågelhobby nr 6, 2007
 

Av: Lars Olofsson GBF
Foto: Lars Olofsson GBF

Varför ge sig på någonting sådant som att medvetet försöka att föda upp honungssugare?

Den frågan kan nog vara berättigad.

Men visst är det någonting extra med att se ens fåglar börja att förbereda sig inför en häckning. Fåglar som är i praktdräkt och i toppkondition. Se hur honan börjar söka bomaterial  och lämplig byggplats. Hennes små inviter för hanen och hur han blixtsnabbt uppfattar situationen. Det är ju så otroligt spännande. Många av oss tycker dessutom att just uppfödning berikar hobbyn, men den är också en nödvändighet om vi fortsättningsvis skall kunna få se dessa fåglar utan att tvingas boka en resa till Sydamerika.

För uppfödning av den typ fåglar som jag här beskriver, krävs dock att man har möjlighet att lägga ner mycket tid och att man kan utfodra ofta, och det är naturligtvis inte möjligt för alla.

Det mesta av det foder som vi har att erbjuda är nog helt okänt för dessa fågelarter i det fria. I fångenskap får dom acceptera och vänja sig vid det foder som erbjuds. Förmodligen är det också detta som inneburit att olika individer av samma art godkänner olika typer av foder. Framförallt verkar det gälla maten som skall stoppas ner i ungarna. Jag har tre turkosfågelhonor som fött upp ungar. Och då skulle man ju kunna tänka sig, att man efter den första kullen vet hur utfodringen går till. Men nu har det visat sig, att varje hona har sin egen meny. Nyömsad mjölmask liksom upptinade vita mygglarver tar alla om än i varierad mängd. Stackmyrpuppor har jag bara sett en hona mata med i någon större mängd, och det är överraskande då alla vuxna med förtjusning äter myrpuppor. Tinade frysta bananflugor som jag odlat fram och trodde skulle vara populära, har det varit liten åtgång på. En av fåglarna tror jag överhuvudtaget inte har rört dem. En har matat med så mycket nektaruppblött äggbröd så jag har känt mig tvungen att ransonera det. Vet ju inte hur mycket ungarna tål? Osv, osv. Mjuka söta frukter äter alla, samt naturligtvis nektarlösning.

Hela häckningscykeln består av en hel rad delmoment, där varje delmoments innehåll måste uppfyllas. De kan liknas vid länkarna i en kedja och brister en länk så kommer inte uppfödningen längre än så. Under hela denna period som kan bli lång, då den första kullen oftast följs av en andra kull, får man vara inställd på att vara stationär. Åka hem på lunchen för att utfodra. Inte vidta några längre utflykter. I påskas t ex. var mina barn hemma på besök. En dag skulle dom och min fru Eva åka skidor i Åre. Vi bor bara fyra mil därifrån.” Skall inte du också följa med pappa”, frågade min dotter Jenny. ”Nej visst nej, du måste ju sköta om dina fågelungar” 

Jag har flera gånger fått frågan, (och det är egentligen av den anledningen som jag skriver detta) vad det beror på att just jag lyckats att föda upp tio stycken turkosfåglar under tre säsonger. Jag tror mig veta svaret på den frågan. Visst sköter jag mina fåglar omsorgsfullt, lägger ner mycket tid och arbete på dem, men det är ju även många andra som gör. Jo, jag är helt övertygad om att det är värmen i voljärerna som har hjälpt till. Fågelrummet är placerat på övervåningen i vårt suterränghus, där det alltid är varmt. Dessutom ger ca. 450 watts belysning ett extra värmetillskott. Temperaturen i voljärerna som alla är inglasade, är under vinterhalvåret ca. 22 grader på morgonen och 26 på kvällen, medan den under sommarperioden visar 24-25 på morgonen och stiger upp mot 30 på kvällen. För varmt tycker nog någon, och ”hur har du det med luftfuktigheten”? Hur som helst så ser fåglarna ut att må bra, är i god kondition och går lätt i häck. Att långt ifrån alla häckningsförsök dock lyckas ända fram är ju en annan sak.

Ofta kan vi i burfågelböcker läsa att en viss fågelart inte skall hållas under en viss temperatur. Visst, fågeln kan kanske vänjas, leva länge och se ut att må bra i 18-gradig värme, men den börjar inte att häcka. Eller kan den kanske trots allt göra det?

Jag har funderat en del på det här att när en fågel verkar hängig så riggar man upp en värmelampa, eller sätter fågeln i en varm sjukbur. Ofta piggnar den då till relativt snabbt utan några mediciner, bara med hjälp av förhöjd värme. Tänk om det kanske är vid den här förhöjda temperaturen som fågeln bör få fortsätta sitt liv? Det är trots allt från tropiska områden som dom flesta av våra hobbyfåglar härstammar.

Ofta har jag drömt om att kunna ha en fågelanläggning med rymliga planterade utomhusvoljärer, precis som dom ”stora fågelgubbarna”. Men klimatet här i Jämtland säger mig att ”låt fåglarna stanna inomhus.”- Är det kanske helt enkelt så att min fågelanläggnings begränsning är orsaken till att det kommit ungar ”på pinn”?

Observera nu att detta inte är skrivet av någon som med bestämdhet vet. Det är bara några personliga tankar av en som är nyfiken, funderar och vill lära sig förstå fåglarnas krav och behov. För trots all är det väl först då man kan skapa förutsättning för en fortsatt, hållbar och mångsidig fågelhållning.

Ps Medan ovanstående artikel under sommaren legat och väntat i vår tidningsredaktörs dator, för ev. publicering i något höstnummer, har följande hänt. Nämligen, att min gode vän och till lika mentor Roy Nord, lyckats med konststycket att föda upp ungar av tre par honungssugare samtidigt. Två par gulbenta och ett par turkosfåglar. Två par häckade inomhus. Men då det tredje paret fick sina ungar i utevoljär och dessutom under en kall och regnig period, sattes en käpp i hjulet för mina teoriers trovärdighet. Eller som jag minns min gamle far ibland säga.  Undantaget bekräftar regeln. Ds