Uppfödning av


Guyana-arassari 


(Selenidera culik)

 

Publicerad i Fågelhobby aug 2006

Av: Bengt Larsson, MBF
Foto: Bengt Larsson, MBF

Guyanaarassarin (Selenidera culik) är en tukan som lever i norra Sydamerika, i östra Venezuela, Franska Guyana, Surinam, Brittiska Guyana och nordligaste Brasilien. Arten är vanlig över hela utbredningsområdet. I fångenskap är den sällsynt och har bara funnits i Europa de senaste 10-15 åren.

Den är en av de mindre tukanerna och en av de fem arterna i släktet svarta arassarier, Selenidera. Alla svarta arassarier har tydlig skillnad i färgteckning mellan könen, något som är ovanligt hos tukaner och förekommer annars endast hos några arter i släktet Pteroglossus. Båda könen är mycket vackert tecknade och har mossgröna vingar, brunröda lår, röd undergump och en gul öronfläck. Hanen har svart bröst och hals samt ett tydligt smalt gult nackband. Honan har grått bröst och hals samt ett brett brunt nackband. Båda har ljusblå hud runt ögonen. Storleksmässigt är de ungefär som en nötskrika och väger cirka 150 g. Alla tukaner lever i skogens övre del och kommer troligen aldrig ner på marken. Tukaner är fruktätande fåglar med inslag av insekter och fågelägg och ungar. De har en perfekt precision med sin stora näbb och den långa näbben används bland annat som redskap för att öppna fågelbon och röva ungar och ägg. Annars äter de huvudsakligen frukterna från otaliga trädarter i naturen. Födan sväljs hel, så frukt bör skäras i lagom stora tärningar till burtukaner. Voljären måste vara inredd så att det finns smågrenar på sittpinnarna så att tukanerna kan rensa näbbens insida från foderrester som annars kan orsaka infektioner. Lätet är ett knorrande kraxande ibland hör man ett jamande skrik, inte olikt en påfågel eller ibland en hönas första läte utan kacklet efter. Under häckningen är de dock helt tysta eller har ett hackande lågt läte när de matar varandra eller ungar. Tukaner skall helst hållas parvis och annars med fåglar som är större än dom själva och som inte häckar. Vissa individer sägs vara mycket grälsjuka sinsemellan men det har jag aldrig märkt hos mina, snarare tvärtom att de är mycket måna om varandra. Min äldsta hane, av tre, blir aggressiv mot mig och gör utfall mot min hand när de häckar. Mina Guyanaarassarier är betydligt mycket lugnare än mina gröna arassarier Pteroglossus viridis, som man kan uppleva som något stirriga. Tukaner är smarta fåglar, inte olika kråkfåglar, och de är i stort behov av aktivering. En rymlig voljär med rik inredning med olika sittplatser och ”leksaker” är bra, ungefär som papegojor bör ha. Mina sitter i voljärer som är 0,8-1,2 m breda och 2 m långa inne. Utevojärerna blir inte klara förrän efter sommaren och de är 3-5 m långa.
 

2003

Jag fick erbjudande att köpa ett äldre par Guyanaarassarier i slutet av maj 2003. De var inte i bästa kondition men inte avskräckande dåliga. Paret placerades direkt i en utomhusvoljär på 1x2x2 m, under heltäckande tak. Inredningen bestod av tre rejäla ruskor naturgrenar med blad kvar av avenbok som placerades stående från golv till tak och tre tvärgående grövre grenar varav en på halva voljärhöjden. Detta är viktigt och att en sitter på lite lägre höjd kan dämpa aggression. Fåglarna rörde sig i hela voljären och på olika höjd och uppskattade smågrenarna såväl som de grövre sittpinnarna. Foderskålarna placerades på halva voljärhöjden på voljärens främre kortsida. Foderbaren innehåller skålar för vatten, frukt, pellets och levandefoder. Ett stort badfat på 60 cm hög benställning placerades så att ingen avföring kunde släppas i det från sittpinnarna. Båda badade varje morgon i det nya vattnet.

Tukaner behöver en kost av god kvalitet som är väl balanserad mellan vegetabiliskt och animaliskt ursprung. Tukaner är, som alla andra huvudsakligen fruktätande fåglar, känsliga för överlagring av järn (hemochromatos) och måste få ett foder med låg järnhalt (60-80 ppm eller mikrogram/kg). Av det skälet är den billiga vägen via hundmat förkastlig. Det flesta hundfoder håller en järnhalt på 200-400 ppm och har dessutom en felaktig näringsbalans för fruktätande fåglar. Jag gillar mina fåglar för mycket för att ta några risker. Jag valde Versele Lagas pellets NutriBird T16, med en deklarerad järnhalt på 65 ppm järn och en bra sammansättning. Det skall ges torrt. Efter fyra veckor satte jag in en holk i voljären. Det var en enkel brädholk med måtten 500x200x200 mm, med ett ingångsrör av korkbark på 300 mm längd och 100 mm diameter. Jag hängde holken i 45 graders vinkel. Det tog inte mer än en kvart innan hanen var inne. Sedan följde några dagar av ”möblerande” i form av att slänga ut barkmull och täckbark som jag omsorgsfullt packat en 400 mm djup bal av på botten. Tomt skulle det vara. Jag hörde hur hanen bearbetade holkväggarna som en hackspett från insidan. Honan var inne regelbundet och hjälpte till när hon fick. Redan en vecka senare lade honan sitt första ägg, därefter med en dags mellanrum en kull på fyra ägg. Äggen var relativt stora och avlånga. Båda ruvade duktigt och avlöste varandra. En vecka senare syntes det att tre av de fyra äggen var befruktade. Under hela häckningstiden var de reserverade när man närmade sig, men kom snart ända fram till skålarna fast jag och ibland besökare bara stod några decimeter från dem. Jag fick vakta paret noga vid gryning och skymning, den enda tid som båda var ute samtidigt, för att hinna titta i holken. Inget ägg i kullen hade kläckts efter de planerade 16 dygnen men jag lät dem ligga i en vecka innan jag tog bort dem. Alla tre innehöll foster. Jag fann ingen annan anledning till att ungarna dött än att honan inte var i kondition och kunde ”ladda” äggen tillräckligt med näring vid detta tillfälle. Under ruvningstiden och den följande veckan åt hon upp sig ordentligt med allt jag erbjöd henne, insekter, hårdkokt ägg (inte så populärt), frukt, bär och pellets. 48 % frukt, 48 % pellets och 4 % övrigt. Jag gav lite mineraltillskott i form av Nekton MSA.

Två veckor senare märkte jag ökad aktivitet igen i holken och ett par dagar senare hittade jag det första ägget. Samma procedur upprepades, ett ägg om dagen till en kull om fyra ägg. Hösten hade börjat göra sig påmint men temperaturen var hög och solen sken. Hanen ruvade ca 70 % av dagspasset och honan tog vid mogon och kväll. På natten var båda i holken. Jag kom åt att kolla äggen efter en vecka och alla var befruktade, men upptäckte också en skada på ett ägg. Efter 16 dagar kläcktes det första ägget och sedan följde de båda andra med en dags mellanrum. Det fjärde skadade ägget var dött och det tog jag bort efter några dagar. Ungarna är helt nakna, blinda och otroligt fula med oproportionerligt breda korta näbbar och med jättefötter. Paret valde nu mer av de levande insekterna, Zophobas-larver och gräshoppor. Syrsor och musungar visade de inget intresse för. Den första veckan delade paret insekter i bitar genom att klämma fast den mellan foten och sittpinnen och slet därefter sönder bytet.  Sedan flög till holken, utan att svälja bitarna, för att mata. Samma skedde med frukten. När den ena föräldern kommit in i holken kom den andra ut strax efter och så växlade de tills ungarna var mätta. Efter den första veckan hade ungarna vuxit rejält och nu fick ungarna hela Zophobas-larver och mindre gräshoppor som föräldrarna svalde flera av för att sedan mata ungarna med. Fåglarna hanterar den stora näbben med imponerande smidighet och precision. Efter 12 dagar var ögonen öppna mycket lite, knappt märkbart. Båda föräldrarna var ute lite oftare tillsammans vid den här tiden.

Dag 21 har ungarna inte några fjädrar men verkar pigga och tigger ivrigt. Föräldrarna bär ut ungarnas avföring och holken är mycket ren. Ögonen är fortfarande mycket lite öppna.

Dag 23, den 10 oktober, har det varit under 15 °C dagtid och runt nollan på natten i flera dagar. Paret har sett något medtaget ut de senaste dagarna utan att det är alarmerande. Jag hörde ungarna på morgonen men paret var ute kl 18.00 och jag anade oråd och fann ungarna döda i holken. Temperaturen var tydligen under det de tålde. Det var –1 °C på morgonen (2°C på natten)och 12°C på dagen.
 

2004

Guyanaarassarierna blev mina favoriter och under senhösten 2003 fick jag möjlighet att köpa ett par till. Jag blev direkt misstänksam mot att det inte var ett par. Allt annat tydde på att det var två hanar men ingen som känner tukaner hade hört talas om en ung hane med grått bröst. ”Honan” hade alla hanens andra karaktärer med gult nackband, något längre näbb och avsaknad av brunt i nacken. Jag hade kontakt med tre tukanuppfödare i USA, Jerry Jennings, Amado Summers och Miguel Rochas. De hävdade alla att de skall vara svarta redan från första fjäderdräkten. Jag märkte mycket mer aggressivitet från ”honan” mot hanen men det visste jag att det kunde förekomma. Efter ett par månader kom det någon svart fjäder på bröstet och då var det bekräftat. De var två hanar. Jag hade tur och lyckades få tag på två honor redan under vintern och även ett par till som Mats Person i Trelleborg köpte. Jag satte honorna i en voljär med en hane i varje voljär på sidorna och det tog inte lång tid innan unghanen matade en av honorna genom gallret. De båda fick en egen voljär med holk. Första året gick till att acklimatisera de nya tukanerna och mycket störande byggnationer vid fågelhuset gjorde att det inte blev några häckningsförsök med det gamla paret heller. Däremot ägnade de mycket tid och energi till att förstöra mina ansträngningar att få brädholken att se naturlig ut med hjälp av påskruvade bitar av korkbark. Jag fick tydliga bevis för att de tillhör familjen hackspettsartade fåglar, Piciformes.
 

2005

Året ägnade fåglarna till förstörelse av fler detaljer i inredning (dock inte att jämföra med papegojors förmåga) och studera omgivningen. Under vintern hittade jag vid två olika tillfällen döda möss hos det nya paret. De var otvetydigt dödade av tukanerna.
 

2006

När den långa och kalla vintern 2005-6 led mot vår hade jag tänkt byta hanarna mellan de nya paren eftersom de inte visade några tecken på häckning. Jag är efter 30 års papegojuppfödning van vid att par sitter nära varandra, matar, putsar och pysslar om varandra kärvänligt. Grovhångel för tukaner är att de matar varandra med en fruktbit. Någon gång kan de putsa varandras fjädrar. De sitter aldrig intill varandra men de sover alltid i holken tillsammans. Tecken som är väldigt positiva är att de inte slåss. Jag blev emellertid misstänksam när jag såg att den torvmull jag packat holken full med låg på marken och efter en vecka var holken tömd och då började jag göra sporadiska holkkontroller. Paret var ofta i holken på dagen vilket var ett nytt beteende. Döm om min förvåning när jag en dag hittade två ägg (27/3). Dagen efter låg ett tredje. Ett försvann efter ett par dagar och blev förmodligen blev söndertrampat. De började ruva efter första ägget och efter en dryg vecka såg jag att äggen var befruktade. Efter ytterligare 10 dagar (totalt 17 dygn) var det två nykläckta ungar i holken (14/4). Förloppet följde det tidigare beskrivna häckningsförsöket. De växte mycket fort och efter 23 dagar vägde de nära 120 gram. En tiodubbling av vikten sedan kläckningen. De var fortfarande helt nakna.  Några dagar senare började fjäderspolar synas och vid 41 dagars ålder tittade den första ungen ut och var ute några timmar. Den återvände till holken kom inte ut igen förrän efter två dagar och efter ytterligare en dag var båda ute hela dagen. De var mycket orädda och jag kunde fotografera dem från närmare avstånd än en meter. Efter 2 veckor återvände ungarna fortfarande till holken tillsammans med föräldrarna för natten.

Under samma tid gjorde det gamla paret ett häckningsförsök och även de hade två ägg som tyvärr inte kläcktes. De är 16 år nu och har nog passerat bäst-före-datum. Det tredje paret har inte fått holk för att honan inte har varit helt frisk förrän i år.

Hela häckningen förlöpte problemfritt och jag fick min belöning efter år av dagligt diskande av skålar och hackande av 1,5 kg frukt till mina 12 tukaner.