Publicerad i Fågelhobby nr 4 2008

Av: Ingemar Hammarström
Foto: Karl-Erik Tenglin

Brunbröstad sävfink (Lonchura castaneothorax) med sju underarter, lever längs kusten i norra och östra Australien och på Nya Guinea. Den är knuten till områden med högt gräs och vass, alltså nära sötvatten. Det finns ett säkert sätt att skilja könen åt, det är bara hanarna som sjunger. Och sjunger gör de ofta och gärna. Tittar man noga på fåglarna, har dem i handen och jämför dem finns det klara skillnader mellan könen. Honan har ett något smalare och mer rundat huvud än hanen vars huvud är mera fyrkantigt. Hanens näbb är större och bredare än honans.

Jag har tagit ut par med hjälp av de här kännetecknen och tvivlar samtidigt på den gamla sanningen att bröstbandet skulle vara bredare på hanen än på honan. Hanarna ska också vara svarta på kinderna medan honornas kinder ska stöta mer i brunt. Den skillnaden kan jag inte se på de exemplar jag har. 

Första ungen

Jag har haft den här arten i ett par omgångar och första gången hände ingenting. De fåglar jag har nu häckade första gången vintern 2006. Många ägg men bara två var befruktade och ett kläcktes. Förmodligen var honan i bättre kondition än hanen som inte riktigt hängde med i svängarna. De ruvade i alla fall båda två i 13 dagar. Goda föräldrar var de också till den enda unge de fick. De matade flitigt med uppblötta frön och mycket mjölmask. De var inte så noga med om larverna var nyömsade eller inte. De pressade innanmätet ur larverna och matade ungen. Uppblötta frön, äggfoder och animalisk föda i form av mjölmask och lite myrägg fungerade utmärkt hos mig. Ungen klev ur boet redan efter 20 dagar vilket är tidigt men kanske berodde det på att den fick all mat själv och inte behövde konkurrera med en massa syskon. Ungen återvände till boet under några dagar men blev sedan säker på vingarna och hade inga problem att landa även om landningsplatsen ibland var en väldigt tunn gren.

”Hemmaman”

Så långt var allt bra. Men när det var dags för kull nummer två blev jag konfunderad. Det verkade inte som om honan ruvade alls. Bara tre ägg var det, normalt ska arten lägga 5-8. Varje gång jag var i fågelrummet skötte hanen de husliga plikter de delat på första gången. Det kläcktes i alla fall två ungar men hanen gav upp eftersom honan inte verkade det minsta intresserad av sina nya barn. Det måste ändå ha varit hon som lagt äggen. Jag har visserligen tre sävfinkar men den tredje är en hane och sådana lägger inte ägg. Det är jag säker på! Ungen i första kullen är snart tre månader och börjar så smått färga ut. Hans eller hennes gråa ungdräkt börjar få bruna fläckar, främst på kinderna men man börjar också ana var bröstbandet kommer att hamna till slut.

Värd att hålla

Jag tycker att den brunbröstade sävfinken är en fågel värd att ha. I planterade voljärer lär de gå hårt är växtligheten men det handlar väl om att man inte ska ha allt för många. Det sägs att arten är nyfiken och gärna tittar i andras bon. Det har jag inte märkt något av. Att de gillar grönfoder vet jag dock. De störtar sig över romansalladen jag matar mina fåglar med, de fullkomligt sliter loss stora stycken ur bladen.

Mina sävfinkar lever om vintern i en inomhusvoljär som är två och en halv meter lång, en meter bred och knappt två meter hög. Ska man hålla en flock bör den bestå av fem eller fler fåglar. Annars är det bättre att hålla varje par för sig.

Eftersom starten var trög beslutade jag mig för att ge mina brunbröstade sävfinkar en ordentlig chans. Jag skaffade brunbröstade från flera håll och hade till slut (våren -07) ett gäng på tolv fåglar. När utetemperaturen i mitt tycke blev tillräckligt hög fick de flytta ut i min nya utevoljär (5x3x2,5 m). det var dagen före nationaldagen, solen sken och det var ordentligt varmt (jo, det är den gångna sommaren jag pratar om). Alla fåglarna trivdes med sitt uteliv. Det sjöngs och kurtiserades. Det släpades bomaterial och allting var toppen. Sedan kom resten av sommaren. Regn och blåst gjorde att fåglarna kom av sig. Till slut blev sommarens facit sju ungar av brunbröstad sävfink från två par. I övrigt fick jag två ringastrilder och sex vaktelkycklingar. Övriga voljärbebyggare som är rödhuvade papegojamadiner, jacarinifinkar, gråastrilder och pärlhalsamadiner tyckte att sommaren var för kass. I slutet av september flyttade fåglarna in i källaren igen. Faktum är att samma dag som flyttlasset gick hoppade sista sommarkullen sävfinkar ur redet. Föräldrarna matade färdigt när de kom inomhus, utan problem.

Jag undrar fortfarande hur många ungar jag hade fått om sommaren 2007 varit bättre. Det får jag aldrig reda på men jag är säker på att det hade blivit många!

Obotlig optimist är väl varje fågelgubbe.