Beosystematik är en förvirrande
läsning tillbaka i tiden, speciellt i burfågellitteraturen. I
dag är den förhärskande åsikten att det bara finns en art,
beostaren (Gracula religiosa) med 11-12 underarter.
De olika
underarterna av beostarar är i kroppsstorlek som mellan en
koltrast och en kaja, 23-36 cm, 125-350g. Alla har svart
fjäderdräkt med ett metalliskt skimmer i purpur, brons, blått
och grönt som man kan se i rätt ljus. Näbben är gulorange till
rödorange liksom fötterna. Den vita vingspegeln på handpennorna
syns tydligt när de flyger. De gula nakna hudpartierna i ansikte
och nacke är unika och karaktäristiska för arten. Ingen tydlig
könsskillnad finns trots att teorier har presenterats med
ögonfärg, längd på hudflikar etc. Min hane i häckparet har
längre hudflikar och något kraftigare näbb än honan. Den hona
jag fick från Parken Zoo har längre hudflikar än alla mina.
Ungfåglar är något mindre, har inte samma metalliska glans i
fjädrarna, har blekare ben och näbbfärger och de nakna
hudpartierna är vitgula de första veckorna och mindre. Efter ett
par veckor ur boet blir huden gulare som föräldrarnas.
Beostararna har en naturligt rik ljudreperoar med visslingar,
kluckanden, kväkanden jamanden och andra ljudeffekter.
Beostarens ljud kan bland annat beskrivas som visslingar, ett
metalliskt ”ti-ong” och ett nasalt väsande ”wao”. Exotiska så
det förslår är de i alla fall. De större underarterna har en
djupare ton och en rikare ljudrepertoar än de mindre och lär sig
också därför bättre att härma ljud som unga.
Beosystematik är en förvirrande läsning tillbaka i tiden,
speciellt i burfågellitteraturen. I dag anses det att det bara
finns en art, beostare (Gracula religiosa) med 11-12 underarter.
Ibland förs Sri Lankabeostare upp som en egen art (Gracula
ptilogenys) och ibland delas också underarterna upp i
ytterligare 5 arter. Tyvärr kallas ett par andra starar av
släktet Mino felaktigt för beostare i handeln, nämligen Papua-
eller Dumontstaren (M. dumontii) och den guldbröstade staren (M.
anais) från Nya Guinea och ibland även gulkronad stare (Ampeliceps
coronatus) från Indokinas skogar. Detta troligen mest för att
lura köpare med beostarens goda renommé att kunna lära sig härma
ord, sång och visslingar.
De olika
underarterna av beostare har förekommit i varierande mängd i
burfågelimporten till Europa. Många som importerats har inte
bestämts ordenligt och det senaste decenniet har endast de från
Kina och Indonesien och Malaysia importerats legalt. Mellanbeon
(G. r. intermedia) från södra Kina, Indokina och östra Indien är
den som förekommit mest följt av den större beon (G. r.
religiosa) från Malaysia, Borneo, Sumatra, Java och Bali. Den
mindre beostaren (G. r. indica) stoppades på grund av rovfångst
i Indien för mer än 10 år sedan. Den var dessutom usel på att
lära sig tal. Det förekommer ett par andra Indonesiska
underarter i Tyskland, Mindre Sundabeo (G. r. venerata) och
Batubeo (G. r. batuensis) och det finns rykten om förekomst av
några jättebeoer (G. r. robusta). Palawanbeon (G. r.
palawanensis) från Filipinerna förekommer i begränsat antal.
Alla beostarar är på CITES bilaga II.
Det är
viktigt att hålla isär underarterna i uppfödningssammanhang. Vi
har ännu möjlighet att göra detta med en god identifiering. Ett
vant öga kan ganska lätt se skillnad på större och mellanbeo.
Den större är tydligt större 30-31 cm mot 27-28 cm, har
kraftigare, högre och orange näbb och den gula, nakna huden
under ögat går inte ihop med nackflikarna, mot mellanbeons
spetsigare och gulare näbb och gula nakna hud som förenas under
ögat. Det förekommer små individuella och geografiska
variationer. Näbb- och hudfärg kan bero på foder, tillgång till
direkt dagsljus, hälsa och hormonläge. Hudflikarnas längd i
nacken är ett kännetecken för vissa underarter men de är också
beroende på ålder och hormonläge. Vuxna fåglars nackflikar är
längre.
|
Hem.jpg)
.jpg)