Den minsta aran, Diopsittaca nobilis
30 cm, är mindre än de största aratingorna. Mitraparakit
Aratinga mitrata, är störst i släktet med 38 cm tätt följd
av blåhuvad parakit, Aratinga acuticaudata, med 37 cm.
Från dessa största är det sedan en differens i nfallande skala
till den minsta arten elfenbensparakiten, Aratinga canicularis,
som har en längd på 24 cm. Färgvariationerna skiljer stort
från helgröna arter som grön parakit Aratinga holochlora,
inom denna artgrupp finns en ras rödstrupig parakit,
Aratinga h. rubritorquis, till solparakiten Aratinga
solstitialis, som bortsett från vingar från mitten och
nedåt som börjar med grönt och övergår i blått precis som
stjärtfjädrarna i övrigt är gul och orange på resten av
kroppen. Solparakiten anser jag tillhör en grupp inom
aratingagruppen (tror inte att jag har ensamrätt på denna
åsikt) där de andra är jandayparakiten, Aratinga jandaya,
som kommer som nästa steg i denna inom artgruppen ur
färghänseende. Jandayan vill vissa dela upp i två arter. Där
den mest synliga skillnaden är ögon ringen som på den ena är
vit och på den andra svart. Detta kan ifrågasättas eftersom
det finns både solparakiter och guldhätteparakiter med svart
ögonring. I så fall skulle det innebära att det finns flera
raser inom denna grupp om det baseras på enbart
ögonringsfärgen eller andra faktorer tillkommer? Har studerat
både jandayor med svart och vit ögonring och kan väl inte
påstå att registrerat någon anmärkningsvärd skillnad mer än
just färgen på ögonringen. Nummer tre och fyra i denna grupp
inom gruppen är guldhätteparakiter Aratinga auricapilla,
underart aurifrons, (se sid. 397 i second edition av
Parrots of the World där alla tre arterna är porträtterade på
samma sida där den enda som har vit ögonring är jandayan). Jag
anser att dessa arter är väldigt lika i beteende och läte.
Vilket är iakttagelser från förra omgången med Aratingor. Det
har kommit en art till inom denna grupp Aratinga pintoi,
scalybreasted conure (har inget svenskt namn på denna). Det
har diskuterats om den är en egen art eller en underart till
solparakiten eftersom man länge trott att det var ungfåglar av
solparakiten, även diskussioner om att den var en hybrid
mellan solparakiten och jandayan har funnits. Det man kommit
fram till nu är att det antingen är en självständig art eller
en underart av solparakiten, Aratinga s. pintoi.
Inom Släktet finns 20 nominatformer.
Vissa har velat sätta guldparakiten Aratinga guarouba i
ett eget släkte under det vetenskapliga namnet Guaroba
guaroba. Andra vill ha den nära besläktad med solparakiten,
med utgångspunkt ungfåglarnas utseende. Denna konkurrerar
också om första plats i att vara vackrast med sin helt
guldgula färg bortsett från de gröna vingpennorna.
Till dessa 20 nominalformer räknas 47
underarter där brunstrupig parakit Aratinga petinax, är
den art som har flest underarter, 14 st. Vissa arter har fått
fler underarter och vissa andra har blivit uppdelade i egna
arter denna diskussion är säkerligen långt i från avslutad om
de olika arternas tillhörighet.
Det finns ytterligare en art
Haitiparakiten Aratinga chloroptera, som man sedan
länge trott var utdöd. Under senare tid har man funnit ett
bestånd i mitten på Haiti däremot en underart till
Haitiparakiten Aratinga c. maugei är utdöd.
Haitiparakiten är rödlistad och projekt pågår för dess
överlevnad. I Parrots of the World, second edition från -77,
står båda underarterna som utdöda så upptäckten måste ju ha
skett efter detta.
Nandayparakiten, Nandayus nanday
är en monotypisk art som en del papegojexperter velat ta in
under artatingasläktet eftersom de står så nära varandra
släktmässigt (Arndt). Skrivs i vissa artiklar som Aratinga
nanday.
Utbredningsområde
och biotoper
Kilstjärtsparakiterna finns från Mexico i norr till
nordvästra Argentina i söder. Några av arterna inomgruppen är
levande inom de västindiska öarna. Fåglarna inom artgruppen
lever i olika biotoper från regnskog till en öppnare torrare
landskapsbild och även kulturlandskap som utgör födosöksområde
på de ställen där den naturliga vegetationen ersatts med
odlingsmark.
Föda
Det genomgående för släktet oavsett biotop är en kost på
frukt, bär, fröer av varierande slag, nötter, blommor,
insekter och larver, självfallet varierande efter biotop.
I kulturlandskap kan dessa fåglar bli en
plåga eftersom de slår ner i odlingar och äter upp skördar av
frukt, majs etc. (säkert likadant med dessa fåglar som med
många andra papegojor och parakiter). Säkerligen är det så att
i naturen speciellt i odlingslandskap så är födan säkert
monoton under perioder utefter vad som finns, frukt några
veckor och något annat som till exempel majs kommande veckor,
och så vidare. Det finns aror som i huvudsak lever på en viss
sorts palmnötter (Indigo aran Ara leari). De finner sin
föda och skulle ha drabbats av sjukdomar på grund av
näringsämnesbrist om de inte fått i sig vad de behöver. Många
av papegojorna och parakiterna i Sydamerika besöker ställen
med mineralhaltig lera som de äter för att få i sig spårämnen
och mineraler efter vad kroppen behöver.
I
fångenskap
De flesta arterna finns beskrivna i fångenskap och har
även förökat sig.
De flesta av dessa arter brukar hållas
parvis men eftersom de oftast lever i flockar i naturen är jag
övertygad om att om tillräckligt stora voljärer erbjuds så
vore flockhäckning säkert genomförbart på de flesta av
arterna, om inte alla, bara möjlighet till ett område i
voljären kan erbjudas som revir, undantag inom arterna finns
eftersom vissa exemplar är mer stridbara. Storleken på
voljären är ju en sak alla fågelvänner inte kan påverka
beroende på sitt boende. Likadant är det med den individuella
beteendefaktorn.
Under min förra period med Aratingor så
hade jag tre par av den gråhuvade, som i litteraturen kallas
brunhuvad, Aratinga weddelii, i samma voljär och
samtliga tre par häckade. Inga interna stridigheter förekom.
Så varför skulle detta vara den enda arten i släktgruppen? Ha
fler holkar än antal par så undviks eventuella stridigheter.
Dessutom när man sätter ihop nya fåglar för utparning så ha
inga holkar från början så uteblir revirstrider ifall ett par
skulle matcha varandra tidigare än något annat. Kan tänka mig
att de små aratingorna generellt skulle var lämpade för
flockhäckning men allting är relaterat till de olika
individerna i en flock. Är man befriad från stridiga viljor är
det ju aldrig något problem.
Kraftiga holkar rekommenderas, gärna
naturholkar av hårt träslag eftersom vissa av dessa fåglar
verkar ha ett släktskap med gnagarna. Dock är vissa fåglar
värre än andra även inom samma art. Det finns de par som
konsekvent gnager sönder botten efter botten. Dessa pars
holkar bör ha en planplåt underst annars är risken stor att
holkbotten är lagom genomgnagd tills ungarna är kläckta och
således ramlar ner på botten med dödsfall som följd. Det kan
vara en fråga om att holken behöver vara djupare för att vissa
fåglar vill ha möjlighet att gnaga sig neråt för att häckning
ska lyckas, naturholk med tillräckligt djup är då svaret. Det
ska det finnas trä i holken, murkna bitar eller färska
smågrenar, så att paret kan gnaga och få sin stimulans
tillgodosedd om inte naturholk finns att erbjuda, eftersom det
oftast är halvmurket trä på insidan av naturholkarna).
Samtidigt kan nämnas att vissa fåglar inte gnager ett dugg och
där kan man således ha vilken typ av holk som helst. Ha gärna
flera så att de kan välja. Det kan också vara så att en holk
som hänger på ett ställe i voljären inte accepteras och det
kan ibland räcka med att holken flyttas till motsatt sidan så
går igång de och häckar. Jag har själv upplevt detta fenomen.
Foder i bur
Med en rätt sammansättning av foder behöver det nog inte
bli så stor skillnad i fångenskap mot det de äter i naturen.
Jag kan i några rader berätta vad jag ger mina fåglar. Födan
ska vara varierad. Grunden består av en duvfoderblandning (om
den inte innehåller majs så tillsätter jag detta) och
papegojblandning ca 50-50. Denna blandning blötläggs ett dygn.
Den sköljs givetvis innan utfodring. Dessutom ges frukt av
alla de slag, äpple, päron, banan, vindruvor, nektariner,
plommon etc. Nu undrar några hur man kan vara så frikostig på
frukten. Gör som jag, försök få ett avtal med stället där ni
veckohandlar och erbjud er att köpa deras bortsorterade frukt
för en symbolisk summa. Det är generellt inget fel på den
bortsorterade frukten, du kan äta den själv. Frukten brukar
jag sätta fast i grenarna i voljärerna så att de själv kan dra
loss stycken. Även ställena där jag placerar frukten varierar.
Vintertid ges fodret torrt med ökad andel feta fröer som hampa
och solros eftersom mina fåglar följer årets temperaturer. Har
dock alltid frostfritt. Fåglarna har inget problem med detta,
viktigt är dock att tänka på att de har holkar att krypa in i
nattetid då kilstjärtsparakiter är holksovare. Förra rundan
med Aratingor så minns jag vintern -87 då temperaturen
pendlade mellan 20-25 minus dygnet runt i februari månad.
Fåglarna kom ur holkarna och åt mängder av feta fröer och
drack medan vattnet var flytande därefter direkt tillbaka till
holken för att stanna där tills nästa gång de behövde mat. Jag
hade inga dödsfall orsakat av kylan. De hade å andra sidan
aldrig brist på föda. Viktigt att tänka på om fåglarna sitter
kallt är att de har ljus dygnet runt så att de alltid kan
komma åt födan. Till saken hör att denna vinter var det svårt
att hålla frostfritt.
Från vår egen natur är under våren
maskrosor ett bra exempel på vad fåglarna tycker om, något som
de flesta verkar gilla ännu mer är våtarv.
En tillsats av kalk i pulverform då och
då på blötlagt foder är att rekommendera så att man vet att de
inte hamnar i bristtillstånd.
Under hösten är majs från självplockning
perfekt, även nypon, hyllebär (fläder) och rönnbär är bra
exempel på vad vår egen natur bjuder på, vilka är perfekta att
frysa in och ta fram i portioner. Regelbundna byten av grenar
är en nödvändighet. Här är både knoppar och undersidan av
barkskiktet populära. Trädgrenar av pil, bok, björk, vissa
fåglar gillar även lönn (mitraparakitparakit och solparakit).
Murkna stubbar i utevoljärerna är också att rekommendera för
här samlas insekter som fåglarna då kan ta. De murkna
stubbarna i sig gillar fåglarna att gnaga på, B-vitamin. Har
aldrig förstått mig på fågelfolk med voljäranläggningar i
halvmiljon till miljonklassen som sedan har en regel från
sågverket i var ända på voljären. Har inte ännu läst i någon
bok som beskriver arter från läktesskogen. Det är ju knappast
detta som är det optimala för fåglarna eftersom de behöver
olika diametrar för att ¨fötterna¨ ska jobba. Dessutom så ska
fåglarna inte bara ha vågräta grenar, titta på bilder från
naturen så förstår ni. Fick som tips av en fågelkompis
eftersom jag själv har fri tillgång på grenar vilket inte alla
har. Han sa kontakta en skogvaktare i närheten de är oftast
intresserade av att bli av med småträd och buskar som räknas
som sly. Det går ju fint att få några släp fulla med jämna
mellanrum under året.
Häckning
Aratingorna lägger generellt 3-7 ägg men undantag
förekommer. Man kan se i studier från naturen att man hittat
äggkullar på 1-2 ägg (Forshaw) men de erfarenheter jag har
sedan tidigare så stämmer det först nämnda, utefter mina
iakttagelser. 3-4 ägg är kanske det mest normala snittet.
Äggen ruvas mellan 24-30 dagar (avvikelser förekommer). Båda
föräldrarna hjälps åt att mata ungarna som ligger kvar i
holken 6-8 veckor. De flesta arterna liknar föräldrarna när de
lämnar holken men arter som solparakiten och jandayan har ofta
ungarna gröna fjädrar i det gula. Solparakitungar kan ibland
vara förväxlande lika jandayor för ett otränat öga.
Framtiden
Tyvärr så har förutsättningarna
förändrats sedan jag sysslade med kilstjärtsparakiter
tidigare. Under de drygt tio år jag varit borta från arenan så
har antalet fåglar i denna grupp minskat radikalt, åtminstone
här i Sverige. Visa arter finns fortfarande i hyfsat antal men
som helhet inte. Man kan fortfarande finna ett antal fåglar i
Danmark, om man ser till de nordiska länderna, men även
danskarna börjar hålla i sina fåglar medvetna om att de inte
längre växer på träd. Jag vet danskar som inte längre säljer
några fåglar utan bara vill byta för blodförnyelse. Fullt
förståeligt om man har förmågan att se långsiktigt.
I takt med att fåglarna blir färre så
stiger tyvärr priserna och då visar även de profithungriga
sitt rätta ansikte. I stället för att samarbeta så sitter man
hellre med ensamma fåglar tills den som betalar mest dyker
upp. Detta resonemang är inte hållbart om vi ska göra ett
ärligt försök att rädda vad som finns. Om vi ska kunna trygga
en framtid för dessa fåglar råder nog samma villkor som för
finkarna.
Vad gör vi?
Samarbetar? Ja gärna! Denna artikel är
skriven för det samma. Vi är några stycken som tänkte börja
med en kartläggning av vad som finns och vill därför att ni
efter att ha läst dessa rader kontaktar oss om ni sitter med
Aratingor och vilka arter. Jag har fått grunden till ett
register utarbetat av en kompis som ska kunna vara underlag
för ett avelsarbete framåt. Uppgifter om par och även udda
fåglar är därför välkomna för att få en bättre kartläggning av
beståndet och vad som finns. Även tips på fåglar som ni vet
sitter som udda (tama) hos personer som inte är med i
föreningslivet emottages tacksamt. Vissa av dessa fåglar
sitter ju och upplevs som skrikiga och vissa vill bli av med
dem i så fall be ägaren kontakta oss för bästa placering med
avel som målsättning. Vi har inga ekonomiska baktankar, då
hade aldrig denna artikel tillkommit. Är ni som har aratingor
intresserade av att vara med i detta projekt (vilket ni
givetvis är) hör er så registrerar jag er med era uppgifter
samt vilka fåglar ni har samt andra uppgifter om dem. Vi
förfrågan så kommer era uppgifter inte att lämnas ut utan ert
medgivande.
Hem
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
